BLOGGINLÄGG januari 2020
HEJ
Japp.
Pirrandet i fingrarna och ett smått illamående gör sitt framträdande just nu. Jag vet att det är kroppen som reagerar på att jag kastar mig ut. Ut i något nytt. Något obekvämt och en aning... töntigt.
Vem är det som skaffar blogg? Vår tids influensers? Inte ska jag. Det har jag tänkt länge. Men tanken har smugit sig på. Om och om igen. Nu kan kan jag inte längre bara släppa den. Jag känner ju själv, att i takt med att fingrarna klickar på tangenterna (ja, dem klickar fortfarande på på tangenterna. Jag är så orutinerad att skriva på dator. Pennan är mitt verktyg.(Får man ens ha långa parenteser i bloggtexter?) (Dubbla parenteser))) Anyways. Kroppen reagerar ju på klicket ordet texten som skrivs. Pulsen rusar inte längre utan faller till ett behagligt tempo. Jag får ro. I kroppen. I sinnet? själen? Var får man ro någonstans?
Så varför blogg? Jag vill skriva. Jag vill utmana mig själv och mitt språk. Försöka sätta ord på vad som händer runt om mig och i mig. Det passar perfekt i kombination med att ha något att titta tillbaka på och såklart, visa andra. Jag har redan fotoalbum, instagram, VSCO (vem är jag?), skriver dikter och dagbok. Tanken är väl att försöka starta ett rum för mig själv där jag förhoppningsvis kan svetsa samma större delen av ovanstående.
Och därför förklarar jag härmed bloggen född och skapad till att vara mitt nya verktyg och jag lovar att öppna upp mig och prova att vara svag och stark och allt där imellan. (Tack Molly)
Skål!
ps. Borde antagligen skriva ett inlägg om mig själv för att också försöka sätta ord på mig. Hanna B alltså. Yes... Första utmaningen. Upp till bevis.
BLOGGINLÄGG januari 2020
HANNA FELICIA BLOMSTRAND
Jag känner ju själv att Hanna Felicia Blomstrand vid första tanke förtjänar en riktigt lång jävla text. I stora drag, lite narcissist.Men hey, det här är min sida mina regler min otroligt subjektiva syn på mig själv.
Ändå fingrar på tangenterna. Skriver något. Raderar. Skriver några ord. Funderar. Vem kommer ens läsa? Ingen. Cyberspace. Vem skriver jag för? Ingen. Mig själv.
So here we go. Jag antar att det är passande att börja med en text jag hittade på internet för några år sen och som fastnade. Så pass mycket att jag målade den på en tavla som nu lutar mot väggen vid sidan om sängen.(Borde för övrigt fixa en ram till den. Det förtjänar den)
"She is a paradox. She is faithful yet detached. She is commited yet relaxed. She loves everyone and yet no one. She is sociable but a loner. She is gentle and yet though. She is passionate and yet platonic. In short, she is predictable in her unpredictability"
Uppenbart känner jag mig träffad av texten. Hela mitt liv, så långt jag kan minnas eller som min hjärna vill rekonstruera minnen, alltid det alltid gått ut på att upprätthålla någon typ av balans. Under uppväxten tror jag att det var svårt att förhålla sig till. Jag ville stå ut, men ändå passa in. Ha en egen stark åsikt, men gärna tycka som alla andra. Be om råd, men inte följa råd. På senare tid har det mer handlat om att i nya situationer, vara den roliga när det varit stelt. Varit tyst när det är för mycket brus. Tagit ansvar när ingen går först, gått längst bak och saktat in när andra drar. Jag känner många känslor, men samtidigt ingenting. Är ganska slarvig, men har ändå koll. Motsägelser allihop. Något som faktiskt, ärligt, fortfarande är svårt att hantera. Fick frågan en gång om jag var falsk.
Fick ärligt stanna upp och tänka om jag verkligen inte gjort eller sagt vad jag står för, men så var inte fallet. Att vara ärlig mot mig själv i varje stund är oerhört viktigt för mig. Jag valde att tänka att jag är en paradox. Jag tror och hoppas att jag gör det som känns bäst i situationen. Kanske uppfattas det som falsk när man ser mig utifrån?
Såklart gör jag fel. Ofta. Men jag måste utgå från mig själv i stunden. Resten får man ju ta lärdom av. Gör om gör rätt. You know the deal.
Hela min grundskolgång har jag varit en del av idrottarna. Min största tillhörighet. Min identitet. Förutom att vara tjej då såklart. Jag växte upp som handbolls-tjej. Jag har idrotten att tacka för mycket. Det var lättare att växa upp och mogna i grupp. Att alltid höra ihop med någon och att alltid ha en samhörighet bland jämlikar har varit få förunnat och en riktig lyx. Ett basalt behov (för alla antar jag) som uppfylldes den dagen som jag, 6 år, började spela handboll. Jag har sluppit många inre fighter för att jag varit "säker" i min position i förhållande till många andra barn och ungdomar. Förutom motion såklart, har handbollen bland annar lärt mig samarbete och kommunikation. Senare målmedvetenhet, struktur och planering. (så gott det går...) Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort idag annars. Men jag tror också att laget, tjejerna, tränare och föräldrar tillsammans tagit och gett mig den bekräftelse som påverkat mig positivt. Det skapades en trygghet (vad jag tror och tänker tillbaka på) inifrån som många andra sökte utifrån (självklart behöver alla bekräftelse jag med, men det här är mitt narrativ). Med hjälp av idrotten, familj och massor av sunda relationer har jag lyckat skapa en stark, svag, envis, givmild, kreativ, oftast glad, ledsen, ibland rolig och framför allt unik individ.
Här kommer också påhittade begrepp som fått följa med mig under resans gång och som någon gång gjort det lättare att förstå mig själv och mitt beteende och som ibland gör att jag absolut INTE förstår varför jag gör som jag gör när jag gör som jag gjorde:
DuktigFlickaSyndrom(DFS): En syndrom som nog varit jobbigast under hela mitt liv. Ett syndrom som framträder genom att man gärna ska vara bäst. På allt. Skola, handboll, vänner. Man vill gärna vara högpresterande på alles. Man har ofantligt höga krav på sig själv vilket resulterar i att man nästan aldrig är nöjd. Såklart ska man tacka sin målinriktade personlighet. Men det är ett syndrom som också skaver en hel del och absolut kan/har resultera/t i ångest, besvikelse och nederlag.
SmåStadSyndrom (SSS): Drabbar dem som kommer från en liten by. Tror framför allt att det visar sig i glädjen för att resa långt bort, upptäcka nya kulturer samtidigt som det ändå inte finns någit bättre att komma tillbaka hem där allt är precis som det var när man lämnade det. Fun fact: SSS visar sig oftast på tisdagar kl 20:00 då glädjen sprider sig i kroppen för att folk fortfarande är ute på gatorna. Eller i tacksamheten för en trevlig kväll då restaurangen var full eller "wow, det var så mycket trevligt folk ute."
Pre/PostCampDepression (PCD): Den limbon som man svävar i när man rör sig från normal vardag till dagar som styrs av konstanta tider och schemaläggning. Kropp och psykes tidsrum som krävs för att ställa om alternativt hitta meningen med livet igen. Det är oftast en större svårighet i följd av en längre period, så som mästerskap osv. När man lever starkt och tydligt i nuet och nuet rycks undan från en, skapas ett vakuum där fötterna inte har fäste på jorden. Det brukar ta 24-36 h innan man landar i nya nuet med fötterna i den verkligheten.
Det är spännande att läsa igenom inlägget. Hur ska man förhålla sig till en text om sig själv, skriven av mig? Det är ju min sanning. Min uppfattning om mig själv. Jag vill att den ska vara verklighetstrogen... En rädsla är nog att någon ska kommentera att det inte stämmer och att jag har en skev verklighetsuppfattning och storhetsvansinne. Men sen cirkulerar det ner till att ingen vet om denna nyligen uppstartade bloggen och därför inte kommer ske. Jag väljer att inte radera texten. Igen. Utan istället skicka ut den i cyberspace. Samtidigt känner jag mig stolt och modig. Men också rädd och lite skämmig. Igen! Paradoxen!
JUST DET. Jag är tidsoptimist. Skulle nog ha börjat med det. Skulle bara skriva det här inlägget snabbt sen läsa bok se på serier ta bort smink och borsta tänder. 2,5 h senare är jag kvar på punkt ett.